permalinkartiklarintervjuer2012-06-14 19:55

Studio Barnhus: dansmusikens Villa Villekulla. En konstig färgklick i ett svartvitt technolandskap

Samtidigt som den svenska housemaffian styr massorna regerar en annan Stockholmstrio på helt andra dansgolv. För Kornél Kovács, Axel Boman och Petter Nordkvist är Studio Barnhus en konstrast mot en rådande tråkig technoestetik.

Skanka loss i Gagnef, en sommarnatt i juli 2011. Studio Barnhus Axel Boman och Kornél Kovács avslutar festivalen med att spela skivor i en glödande källare. Det är så trångt och lågt till tak att brandmyndigheterna troligen hade stängt ner festen på stört om lokalen legat innanför tullarna.

Nu behöver vi inte vara oroliga för det då vi befinner oss i en gammal folkpark vid Dalälvens strand. Tidigare på dagen har barnfamiljer flanerat med klubbkids och hemvändare på sommarbete. Nyfikna festivalbesökare har blandats med konstnärer, kulturarbetare, kreatörer och musiker från i huvudsak Stockholm, Göteborg och Malmö.

I DJ-båset mixar Axel Boman och Kornél Kovács sprallig pianohouse med gammal acid, techno och vad som i mina snurrigt berusade öron låter som jungle och breakbeats från ett 90-talsrave. I jämförelse med andra mer bokstavstroende dj:s sticker de ut. Det är mer lekfullt och anspråkslöst och därmed också väldigt mycket roligare.

Efter spelningen fortsätter festen i en skogsdunge några hundra meter bort där Hornstullanknutna Horans PA traditionsenligt monterat upp ett provisoriskt ljudsystem.

Sista gången jag ser Kornél Kovács och Axel Boman vid fotbollsplanen på campingområdet har solen gått upp för länge sedan.

Nästa gång vi möts är mer än ett halvår senare i Lund. Redbull Music Academy har uppsamlingsmöte på nattklubben Stortorget och hela Studio Barnhus – Axel Boman, Kornél Kovacs och Petter Nordkvist – ska spela skivor tillsammans med Calle Dernulf.

Innan vi sätter igång bandspelaren småpratar jag med Axel Boman. Om tatueringar, Axel visar en uggla på armen och en Studio Barnhus-tatuering på ena skinkan, och om den där julinatten i Gagnef som aldrig ville ta slut. Som tur är verkar deras minnen från kvällen vara lika diffusa som mina.

Hur lärde ni tre känna varandra från början?

Axel Boman: Jag kände till Petter och Kornél innan. Petter och jag hade gemensamma kompisar och letade båda efter en studio. Det visade sig att Kornél hade tillgång till en lokal. Vi blev polare i samband med att vi hittade lokalen. Där föddes också Studio Barnhus i och med att studion ligger på Barnhusgatan.

Ett tag trodde jag att det fanns en koppling mellan namnet och lekfullheten i musiken.

Petter Nordkvist: Nej, det är gatan.

AB: Alla vi har växt upp på barnhus, jag, Kornél och Petter har inga föräldrar.

PN: En av våra skötare hade en enorm samling housemusik. Det var där vi drog en koppling mellan house-hus-barnhus.

Kornél Kovacs: Från början var Barnhus bara ett namn vi använde när vi pratade om studion: ”Är du på Barnhus?”. Vi har aldrig bestämt oss för att det är det vi heter. Samtidigt skulle det bli fjantigt att försöka komma på ett annat namn åt vår DJ-trio eller skivbolaget. 

Fanns det en vision om att starta ett skivbolag redan från början?

KK: Nej, idén kom efter kanske ett år. Sedan tog det ytterligare ett år att realisera den. Från början hade vi en helt annan plan. Vi skulle bara släppa våra egna grejer. Den planen bröt vi redan i samband med att vi började lära känna Faik och Daniel, Shakarchi & Stranéus, och de skickade en massa låtar. Det andra släppet blev med helt andra producenter än oss själva och även det tredje. Då blev det snabbt uppenbart att det inte fanns någon plan och att det bara var att följa varje schyst infall vi fick.

Dagens musikvärld är ett oändligt brus. Vad var det som fick er att känna att ni ville starta ytterligare ett skivbolag.

AB: Narcissism och ett brinnande intresse för konst.

PN: Anledningen var just att det släpptes så otroligt mycket musik som inte var särskilt speciell. Vi satt på ett gäng låtar som vi först och främst tyckte om och trodde på. Men vi kände också att de kunde generera lite uppmärksamhet. Nu ligger den där första skivan ute på Discogs för 150 euro vilket är helt absurt.

Studio Barnhus första tolva ”Good Children Make Bad Grown Ups” släpptes 2010. Idag har priset på skivbörskursen gått ner lite. Numera går det att hitta ett exemplar för vrakpriset 350 kronor. 

Vad skiljer Studio Barnhus från mängden?

KK: Vi utgår väldigt mycket från våra personligheter och vårt naturliga sammanhang i och med att vi delar studio. Det har aldrig funnits någon kalkylerad plan om att ”nu ska vi starta en ny dubtechnoetikett”, vilket är rätt vanligt idag. Gör man så blir man också lätt en del av bruset. Om vi gör en grej som är starkt förankrad i våra personligheter, saker som händer omkring oss och våra vänner, slumpmässiga faktorer, blir resultatet ett skivbolag som ingen annan kan göra. Det är det jag gillar med Studio Barnhus. Det skulle inte funka utan någon av oss tre. De skulle inte funka utan exakt de här omständigheterna.

AB: Det är skönt att göra något helt öppet som mer känns som ett galleri där vi ställer ut de grejer som vi känner för just för stunden. Många startar en skivetikett och släpper två tolvor. Sedan kommer de på att de bara vill göra deep house och startar en helt ny etikett som en markering. För mig blir det så analt på något sätt. Koncept kan vara så tråkiga. Även om vi säkert är superkonceptuella känns det ändå som att vi kan återuppfinna vad det är vi gör varenda gång vi ger ut något nytt.

Hur undviker man att bli anal?

KK: Vi är ganska irriterade över att recensenter och skribenter på dansmusikpublikationer alltid nämner humorfaktorn i musiken och beskriver oss som ett plojigt gäng som gör galna crazy…

AB: Prankish! Vi blev kallade prankish och blev otroligt förolämpade…

KK: ”Laugh out loud, funny Stockholm crew”. Vi har inte gått in stenhårt för att göra en smal grej och har element av humor i flera av våra släpp. Men det är bara en av många saker vi vill förmedla. Men hur undviker man att bli anal? Jag vet inte. Jag tror inte vi skulle kunna göra något annat.

Att vissa uppfattar er som en ploj måste ändå ses som ett tecken på hur anal delar av dansmusiken är.

KK: De som uppfattar oss som plojiga är ofta européer, folk från kontinenten, mycket tyskar som kollar på oss och tror att vi driver med dem.

De tar för givet att den som samplar en r&b-låt måste vara ironisk.

KK: Ja, precis. Men vi är fostrade i en väldigt eklektisk DJ-skola. Jag skulle inte säga stockholmsk, men svensk kanske? Vi har spelat på en massa fester där det fungerar att kasta sig tvärt mellan stilarna. Vi kommer absolut inte från en Berlinsk technotradition där man spelar samma sound i åtta timmar. Det kanske är den bakgrunden som gjort det naturligt för oss att vara eklektiska, vilket vissa tolkar som att vi plojar, men det gör vi inte.

Försöker ni få in bolagets eklekticism i era DJ-set även när ni spelar utanför Stockholm?

KK: Allt vi släpper spelar vi också. Jag försöker alltid spela så mycket Studio Barnhus som möjligt. Nu ser man kanske på sina egna grejer på ett jävigt sätt, men jag tycker alltid att Studio Barnhus-grejerna är de fetaste vapnena i min skivväska.

PN: De är lite som essen i rockärmen. Det är väldigt speciella låtar. Det är också tanken. Vi plockar ut och släpper saker som vi anser skiljer sig från normen. Det är sådant vi gillar. Det mesta i min skivväska är ganska svåra och spektakulära grejer som skulle kunna vara sista-låten-material.

Ni pratade om att ni ville avvika från normen. Är det för många inom dansmusiken som försöker passa in i en mall?

AB: Från början ville vi inte avvika från normen. Att det sedan blev som det blev är ett resultat av hur vi fungerar. Vi är alla jätteintresserade av konst och oerhört kritiska mot allting. Sådant spelar in.

På vilket sätt yttrar det sig?

AB: Bland annat i hur vi vill att grejer ska ske. Även om vi ber en formgivare göra något är vi otroligt involverade i och pratar med den personen om hur vi vill att det ska se ut, hur hela produkten ska upplevas. Där tror jag vi kan vara en konstrast mot en rådande manlig, tråkig technoestetik. Även musikaliskt är det kul om Studio Barnhus kan få vara en konstig färgklick i det svartvita technolandskapet. 

Text: Jonas Grönlund